Det senaste årtiondet har handeln mellan Kina och Mellanöstern ökat med över 600 procent, och uppgick i fjol till nästan 2 000 miljarder kronor.
Länder som Saudiarabien, Egypten, Iran, Irak och Turkiet handlar nu mer med Kina än med något annat land inklusive USA.
Det är främst olja som ligger bakom denna förändring. Tack vare skifferolja och skiffergas har USA:s oljeimport under de senaste åren minskat kraftigt. Kinas behov har tvärtemot ökat; under fjolåret var landet världens största importör av råolja, och mer än hälften av importen sker nu från Mellanöstern.
Trenden kommer hålla i sig: Kina importerade över tre miljoner fat råolja om dagen från Mellanöstern i fjol och enligt International Energy Agency kommer denna mängd nästan fördubblas igen fram till år 2035. Då kommer 90 procent av regionens olja gå till Asien eftersom USA endast kommer importera 100 000 fat om dagen, vilket kan jämföras med 2,5 miljoner fat år 2000.
Den allt större oljeexporten till Kina innebär givetvis samtidigt en ökad kinesisk ekonomisk närvaro i regionen. Kinesiska företag bygger i detta nu en tunnelbana i Tehran, ett snabbtåg i Saudiarabien och två hamnar i Egypten.
Kina skrev tidigare denna månad under ett nytt samarbetsavtal med just Egypten, värt cirka 90 miljarder kronor i en rad olika projekt med fokus på infrastruktur.
Enligt The Economist svämmar Kairos basarer redan över av billiga kinesiska importvaror, och kinesiska bilar blir en allt vanligare syn på gatorna i denna och andra arabiska huvudstäder. Vid Suezkanalen har Kina redan etablerat en särskild ekonomisk zon med fabriker som tillverkar mattor, kläder och plastvaror.
Även denna trend kommer hålla i sig. Redan 2013 talade Kinas president Xi Jinping om planer på att återuppliva den gamla sidenvägen, och på nytt länka ihop Kina med Iran och arabvärlden i syfte att öka handeln.
Nu börjar detaljer komma ut om detta enorma projekt; förra månad avslöjade China Development Bank planerade investeringar på cirka 900 miljarder dollar för hundratals projekt i över 60 länder med samlingsnamnet ”One Belt, One Road”.
Denna väg är tänkt att gå genom bland annat Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Investeringarna handlar främst om infrastruktur, energi, telekommunikation, kol, gas och gruvverksamhet som ska underlätta inte bara handel utan även flödet av kapital och människor.
Flera av arabvärldens statsöverhuvuden har besökt Peking sedan Xi Jinping blev generalsekreterare 2012, och en stor majoritet välkomnar Kinas växande närvaro i regionen.
Så långt allt väl i utbytet alltså. Men i takt med att Kinas närvaro ökar i regionen så kommer det bli svårare för landet att uppehålla sin policy om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” utan istället enkom ägna sig åt handel och andra former av ekonomiskt utbyte.
Redan nu vill vissa av regionens ledare se Kina ta ett större politiskt ansvar i detta oroliga område:
Alan Hakim, a Lebanese minister, says China should play a leading political role in the region. The Gulf, which has long relied on America for security, is looking to diversify our political relations, says an official in the Gulf Co-operation Council, a club of six states. China is foremost among the targets.
Att avstå att blanda sig i andra länders angelägenheter kan paradoxalt nog också betyda att man lägger sig andra länders angelägenheter. Exempelvis röstade Kina – tillsammans med Ryssland – 2012 emot en FN-resolution som avsåg att få bort Syriens diktator Bashar al-Assad från makten. Detta upprörde många av arabvärldens invånare och Kinas flagga brändes i protest på gator i flera länder regionen över.
Kina fick också kritik för att ha exempelvis ha motsatt sig USA:s invasion av Irak 2003, och för att man inte ingår i den koalition av cirka 60 länder som nu slåss mot den islamiska staten. Att avstå från handling är också en handling. Likaledes kommer det sannolikt bli svårt i längden för Kina att samtidigt hålla sig vän inte bara med Israel och Palestina, utan även Iran och Saudiarabien.
I april sköt Xi Jinping upp sin resa till just Saudiarabien, vilket enligt många bedömare beror på att han ville undvika kommentera landets militära inblandning i Jemen.
Faktum är att varken president Xi Jinping eller Li Keqiang har besökt arabvärlden sedan de tog ledningen över Kina, trots att de båda rest flitigt över hela världen inklusive regioner som Afrika och Latinamerika.
Men då Kina nu är världens största globala handelsnation i regionen – med en närvaro som ökar dramatiskt – kommer det bli allt svårare för landets ledare att hålla sig utanför den politiska utvecklingen i området. Såväl regeringar som befolkning har redan börjat kräva att Kina tar ett större ansvar.
Detta blir problematiskt för Kina av flera skäl. Först och främst givetvis för att doktrinen att inte blanda sig i andra länders ”inre angelägenheter” också används som argument för att ingen utomstående heller ska blanda sig i de övergrepp som kommunistpartiet begår på hemmaplan.
Men även för att man de facto stödjer många odemokratiska regimer. Det är förståeligt att exempelvis Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi, som tog makten genom en kupp 2013, ser med avund på Kinas tillväxtmodell som fungerar utan politisk pluralism.
Att Kina inte ställer några krav på just demokrati eller mänskliga rättigheter gör också att Sisi och många andra av regionens ledare är så välkomnande.
Vad händer då när regionens invånare kräver demokrati och mänskliga rättigheter? Då kommer Kina hamna i problem, eftersom att vara överens med ett lands regim inte är detsamma som att vara omtyckt bland dess befolkning. Kina har därmed en delikat balansgång att klara av i Mellanöstern om man vill undvika att den kinesiska flaggan återigen ska eldas upp på dess gator.